Nostalgi

På tal om polotröjor som tidigare togs upp. Den kommer med modet, i vågor, så lite nostalgisk blir den allt. Nu har jag ingen speciell relation till polotröjan och det är inte den jag ska ta upp.

I helgen som gick tog jag ledigt från Off the Record och begav mig till mina gamla jaktmarker. Ett bra tag hade gått sen jag hälsade på mina nära senast (innan insparken) så denna helg passade ypperligt för detta ändamål. Det var innan jag fick reda på att resterande Off the Record festade på ganska rejält lördagskvällen. Nu ångrar jag inte detta ändå. Att komma hemhem kan ibland vara lite dystert. Med andra ögon ser man på platsen som om tiden stått stilla. Folk knegar på och de dystra dygnsrytmerna rubbas inte av ens medelstora inträffanden. Det låter väldigt nedstämt och är den bittra sanningen. MEN, det är inte heller detta jag ska ta upp. Det kan göras vid senare tillfälle. Nu till nostalgin.

Hemma finns det stora lugnet, här kan man bara vara. Det finns en sån ”komma ifrån” känsla som gör lite semester av det. Även om det blir lite larvigt så kommer man in i det gamla levernet. Man träffar gamla kompisar, man gör sånt som var så självklart innan flytten och just denna helg kändes det så bra. Oftast uppskattar man inte händelser förrän i efterhand men nu tänkte jag verkligen efter medan sakerna gjordes och jag saknade verkligen detta. Såhär i efterhand räcker med dock med små doser då och då (studentlivet är toppen). Det som klarades av i helgen var skogspromenad med hunden, kompisvisit och fotbollstittande (sve-spa), besök hos mormor och en kall utomhustitt på min moderklubb i fotboll, Myresjö IF (blev 1-1 mot Hässleholm).

Även om jag frös under fotbollen så njöt jag, påminnelsen om barndomen då jag inte missade en enda hemmamatch gjorde att jag satt med ett leende på läpparna trots spelets begränsningar. Har också dåligt samvete för att inte ha sett en match tidigare under årets säsong. Skogspromenaden gjorde även sitt, fritt från avgaser strosar man runt på grusvägen. Man känner vinden bita lite i kinden, den gamla vovven tar sina sedvanliga avstickare in bland granarna. Det är ljust när man går, mörkt när man kommer hem, som man inte egentligen märker förrän man kommit in och ser ut genom fönstret. Terapi i sin renaste form enligt mig. Att träden och dess löv också står i olika färger gör bara det hela vackrare.


Kontentan av detta är inget speciellt förutom en uppmaning om att njuta i ögonblicket och passa på att må bra av saker som känns så självklara att de inte reflekteras över alls medan de bara blir en del av vårt stora minne. Njut av det lilla.