Pay me my money down...

Bruceinlägg no 2. (Vill passa på och tacka vår lundakorre för det tidigare inlägget samt för en trevlig kväll i globen.)

Det är en riktigt ruggig måndagskväll. Det är kallt, blåsigt och regnet infinner sig sakta men säkert framåt kvällstimmarna. Strax innan globen intas slafsar vi i oss en ganska äcklig kebabtallrik på en lokal pizzeria i kvarteret. Vi låter de flottiga stripsen ledsagas ner i strupen av en tillräckligt avkyld folköl. Maten hade vi nog klarat oss utan men ölen var knappast bryggd förgäves.

Dryga timmen senare äntrar bossen himself scenen tillsammans med sitt 17-manna band. Förväntningarna är faktiskt rätt höga inför spelningen som han kickar igång med en fantastisk folkinspirerad ”Atlantic city”. Jag är långt ifrån besviken. Just denna kväll hade jag inte velat se Bossen med sina trogna vapendragare i E Street Band - det är precis det här jag vill se; en gnistrande, sprakande och varm brasa som ger oss ljus och värme i höstmörkret.

Det märks tydligt att mannen med underbett hyser stor kärlek till sina musikaliska rötter. Influenserna är många och vi får till och med höra en reaggieflört i ”Love of the Common people”, som dock är det svagaste kortet ikväll, vilken i sin tur bevittnar att ribban ligger på världsrekordhöjd ikväll.

Extasen är total i låtar som ”Jacob`s ladder” och ”My Oklahoma home” som till och med får vår 85-åriga läktargranne att resa sig upp i stolen för att svänga på höfterna. Vi var dock lite rädda att lårbenshalsen skulle ryka vid ett par tillfällen men så blev inte fallet. Vidare bjuder bossen på magiska versioner av ”The River” och ”The Ghost of Tom Joad” som för övrigt är två av kvällens stora höjdpunkter tillsammans med en känslosam ”When the saints go marching in” som ger ett fullsatt globen gåshud. Snacka om att tiden står stilla i de lite dryga 2,5 timme konserten pågår, och Mr.Springsteen är verkligen en expert på att få sin publik att glömma gårdagen och morgondagen, det är bara här och nu som betyder något. Jag hävdar bestämt att precis vem som helst hade haft en fantastisk kväll, även de som inte är trogna fans, för säkert är att gubben är lätt att ta till sig. Glöden, nerven och framförallt glädjen som det stora bandet på scenen skickar ut i en våldsam fart är oerhört svårt att undgå, varpå frågan man ställer sig är: Blir det bättre än så här? Ja antagligen, för gubben verkar ju aldrig sluta förbrylla.