Off the Rec möter brasilianare i Stockholm

Jag var i Stockholm i helgen med Joanna & Co. och gick på Debaser och såg det brasilianska bandet Cansei de Ser Sexy (även kallat CSS).


Resan började från tunnelbanestationen, som förövrigt ligger ovan mark(!). Stockholmsbor, försvara er! Notera Globen, som på riktigt är lila och inte vit. Stockholmsbor, förklara er.


Här sitter tunnelbaneföraren på vagnen och styr loket via någon trådlös handkontroll. Det måste vara svårt att köra, han ser helt galet koncentrerad ut.


Här ser vi CSS spela. Det var en galet skön show och bandet var hur vilt som helst. Bandet är utan tvekan bättre live än på skiva.


Som medlem i Off the Record-redaktioner har man ju lite rättigheter. Då bland annat att träffa sångerskan i bandet och få en autograf...


...eller att få en egen pissoar.

Bandets musik kan du spana in på deras MySpace-sida.

Här händer ju aldrig nåt

Timo Räisänen, Britta Persson och Anna Ternheim har någon gemensamt. Någon som vågar sig på en gissning? Nä, trodde det. Alla gästar nämligen Jönköping för en spelning i helgen. Aldrig förr har väl detta hänt i vår lilla stad. Antagligen första gången man med svårhet kan uttala orden: "Här händer det ju aldrig nåt!"

Emelie en sång till dig

Off The Record skapar ju inte bara god stämning runt omkring sig med sin blotta närvaro. Vi använder också ljudvågor i musikform. En god vän till oss fyllde nyligen år och som de goda människor vi är fixades en speciell present.

Låten Emelie, varför tvivla spelades in i Malmborg Records (där även Mikael Malmborg och Above The Smithy spelar in sitt material) under övervakning av nästan samtliga medlemmar. Efter en inspelning fylld av skratt, falsksång och grymt mycket känsla bar det iväg till födelsedagsfest med den fortfarande rykande varma färdigbrända skivan. Repeat är ett ord som får en stor innebörd när födelsedagsbarnet Emelie Danielsson fick klämma in skivan i stereon. Enligt egen utsago så verkar hon ha uppskattat gesten och vi fick varsin kram för besväret.

Emelie, den här är du väl värd. Lyssna på Emelie, Varför Tvivla här. Off The Record ber om att få återkomma med fler låtar senare.

Kvalitetstid med Bo Kaspers

Inte var dag man är på konsert tillsammans med päronen – men trevligt med lite kvalitetstid tillsammans innan man drar iväg utomlands. Temat för kvällen var Bo Kaspers Orkester, och förväntningarna var höga!

Allt började väldigt bra – kom från höstmörkret och klev in i Jönköpings ljusa konserthus! Väl inne i nersjunken i den sköna fåtöljen följde jag de ca 1000 andra förväntansfulla besökarna. Allt komponerat till The Postal Service album Give up pumpandes ut från den enorma ljudanläggningen! Lokalen kändes rätt mäktig och inga ”pandor” i sikte - jag drog en snabb slutsats att detta verkligen var annorlunda mot konserten med Håkan Hellström på Liseberg i somras.

I samma stund kom ”orkestern” in och drog igång kvällens spelning med en rivstart – vi sitter i samma bil! De nya låtarna har vad man kan säga ett Bo Kaspers ”2.0 sound” – lite rakare, rockigare och syntigare - lite som ett mjukt Kent hörde jag någon säga.. kanske det!? Alla fall, trots Bo Kaspers ny kläder kännas soundet igen i mycket. Det är finurliga och insiktsfulla texter, det finns känsla, en otrolig musikalisk talang men tyvärr lite mindre av känslosam jass än tidigare.

En höjdpunkt i mitten av konserten var dock när de bytte ut synten och rullade fram det gamla pianot, gittatarristerna bytte från el till akustisk och den vackra kontrabasen fick kliva fram i strålkastarljuset för att ge plats till lite av det gamla ”soundet”. Publiken var inte långsam med att svara när Bo Sundström satta igång hyllade låtar som ”Semester” och ”Hon är så söt”. Nu fick de verkligen sträcka ut sig på scen och det jassiga, och i min synpunkt bättre Bo Kaspers ,var tillbaka för en stund i en musikalisk uppenbarelse.

Nu inte sagt att resten av konserten var dålig, tvärtom! Den höll en otroligt hög klass och bjöd på många grymma låtar som jag definitivt kommer ladda mp3-spelaren med, på promenad runt Munksjön. Låtar som ”när du rör dig” och ”är det bara jag som ser” kommer då att finnas med på spellistan – tyvärr då inte med samma känsla, stämning och Bo Sundströms sköna mellansnack på norrländska!

Pengabrorsan...

Anders Wendin aka Moneybrother har trots missnöje från Burning Heart spelat in ett gäng låtar på svenska - off the record tackar och bockar.

Dagens låt: "Dom vet ingenting om oss" som du höra på www.moneybrother.net

Pay me my money down...

Bruceinlägg no 2. (Vill passa på och tacka vår lundakorre för det tidigare inlägget samt för en trevlig kväll i globen.)

Det är en riktigt ruggig måndagskväll. Det är kallt, blåsigt och regnet infinner sig sakta men säkert framåt kvällstimmarna. Strax innan globen intas slafsar vi i oss en ganska äcklig kebabtallrik på en lokal pizzeria i kvarteret. Vi låter de flottiga stripsen ledsagas ner i strupen av en tillräckligt avkyld folköl. Maten hade vi nog klarat oss utan men ölen var knappast bryggd förgäves.

Dryga timmen senare äntrar bossen himself scenen tillsammans med sitt 17-manna band. Förväntningarna är faktiskt rätt höga inför spelningen som han kickar igång med en fantastisk folkinspirerad ”Atlantic city”. Jag är långt ifrån besviken. Just denna kväll hade jag inte velat se Bossen med sina trogna vapendragare i E Street Band - det är precis det här jag vill se; en gnistrande, sprakande och varm brasa som ger oss ljus och värme i höstmörkret.

Det märks tydligt att mannen med underbett hyser stor kärlek till sina musikaliska rötter. Influenserna är många och vi får till och med höra en reaggieflört i ”Love of the Common people”, som dock är det svagaste kortet ikväll, vilken i sin tur bevittnar att ribban ligger på världsrekordhöjd ikväll.

Extasen är total i låtar som ”Jacob`s ladder” och ”My Oklahoma home” som till och med får vår 85-åriga läktargranne att resa sig upp i stolen för att svänga på höfterna. Vi var dock lite rädda att lårbenshalsen skulle ryka vid ett par tillfällen men så blev inte fallet. Vidare bjuder bossen på magiska versioner av ”The River” och ”The Ghost of Tom Joad” som för övrigt är två av kvällens stora höjdpunkter tillsammans med en känslosam ”When the saints go marching in” som ger ett fullsatt globen gåshud. Snacka om att tiden står stilla i de lite dryga 2,5 timme konserten pågår, och Mr.Springsteen är verkligen en expert på att få sin publik att glömma gårdagen och morgondagen, det är bara här och nu som betyder något. Jag hävdar bestämt att precis vem som helst hade haft en fantastisk kväll, även de som inte är trogna fans, för säkert är att gubben är lätt att ta till sig. Glöden, nerven och framförallt glädjen som det stora bandet på scenen skickar ut i en våldsam fart är oerhört svårt att undgå, varpå frågan man ställer sig är: Blir det bättre än så här? Ja antagligen, för gubben verkar ju aldrig sluta förbrylla.

Lysande Håkan!

(en något sen resension av nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått)

Det är få artister som lyckas beröra mig så med deras musik som Håkan. Jag vet inte hur han gör det och spelar ingen roll, det är bara så förbaskat bra! Energin, viljan, värmen och den totala närvaron i hans låtar gör att han sjunger rakt in i mitt hjärta! Detta är jag naturligtvis överens med ungefär hälften av Sveriges befolkning för som vanligt delar Håkan Sverige i två läger. Antigen älskar eller så hatar man karl'n! Jag tycker dock synd om de som ännu inte sjungit ”en vän med en bil” ihop med sina bästa polare på ett svettigt dansgolv glada som popcorn.

Någon beskrev ” nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått” i jämförelse till Håkans andra skivor och liknade dem vid en helkväll där ”känn ingen sorg… ” är förfesten till en vild kväll på stan. Ser man denna liknelse så landar helt klart ”nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått” rätt ner i söndagens huvudverk och verklighet.

Många låtar handlar om brustna hjärtan och känslor som inte vill dö, men inte heller kan leva. Något som han sjunger om på förra skivan i ”Brännö Serenad” (på väg hem från festen i besvikelsens gryning, om man ska följa fest temat). I ”nåt gammalt, nått nytt, nåt lånat, nåt blått” har gryningen blivit till morgon och det är dags att gå vidare, lyssna på ”Går vidare”.

Låt nr fyra ”Jag vill ha Allting” börjar på vad som låter som en tågstation och fortsätter sedan ut med taktfasta hjärtslag längs ett spår där hopplösa relationer efterlämnas vid var station tåget stannar vid. Kompositionen är så vacker, kärleken har sviket mig allt för många gånger viskar Håkan.

Håkan presenterar här några låtar som hade passat som soundtrack till de där hopplösa stunderna när man inser att den man älskat är förlorad och man tycker så förbannat synd om sig själv. Det handlar om omöjlig kärlek och brustna hjärtan, men med en insikt av att tåget faktiskt rullar vidare (mot nya klubbland)

Slutbetyg: RRRRR